Året var 1963. Min make Max och jag bodde med vår snart fyraåriga dotter Karin i en tvårummare i Fruängen där vi trivdes bra, men tyckte att det började bli lite trångt. Karin skulle behöva ett eget rum och Max och jag ville gärna ha ett barn till så snart som möjligt. Drömmen var ett eget hus med inte allt för stor trädgård. Jag var hemmafru och tillbringade många timmar med att gå omkring i närområdet och titta på hus som var till salu, men utbudet var väldigt klent. De hus jag såg var antingen för stora, för dyra eller för nedslitna.

En vacker sommardag besökte jag en väninna som bodde på Orrvägen i Segeltorp. Som så många gånger förr genade jag tvärs över den stora ängen vid bondgården Segeltorps Gård där man ibland kunde möta betande får. Denna dag lade jag märke till några arbetare som grävde en stor grop vid ena ändan av ängen. Jag gick fram till dem och frågade vad de höll på med. Det skulle byggas radhus här, fick jag till svar. Är husen till salu och vad kostar de? Jo, de går att köpa och de kostar 140.000 kronor. När jag kom hem sade jag till Max att nu visste jag var vi skulle bo och berättade det hela. Hans svar var att det var alldeles för dyrt, att vi inte hade råd med ett hus som kostade mer än högst 100.000 kronor.

Men tanken om ett radhus i Segeltorp bet sig fast. Vi började utforska möjligheter till diverse lån, bland annat från LM Ericsson, där Max hade sitt jobb. Vi kontaktade byggfirman AB Byggmontering, fick tag i ritningar och kunde titta på färdigbyggda liknande radhus på Gärdsmygsvägen i Segeltorp. Allt såg så väldigt bra ut. När vi hade tänkt klart gick vi till byggmästare Ture Nilsson för att skriva kontrakt. Det visade sig då att de flesta hus i längan redan var sålda, men att hus nr 30 var ledigt. Den 6 november 1963 skrev vi på kontraktet, betalade 40.000 kronor kontant och gick hem med darrande ben, i vetskap om att vi nu hade gjort vårt livs största och viktigaste köp och att det skulle visa sig först i framtiden om det var ett bra eller dåligt beslut. (Av okänd anledning sänktes köpesumman något senare till 135.000 kronor och vi fick som glad överraskning 5.000 kronor tillbaka).

Strax före jul kunde vi för första gången gå in i husstommen och titta oss omkring. Jag fick en chock när jag kom in i vardagsrummet – det var så mörkt, de stora träden utanför skymde jättemycket. Nu har vi gjort vårt livs dumhet när vi valde detta hus sade jag till Max, vi kommer inte att få en solstråle på hela året med alla dessa stora träd utanför. Men så illa blev det inte. När vi flyttade in den 15 maj 1964 var det underbart med all grönska och särskilt med den vackra dungen som var helt översållad av lysande vitsippor och blåsippor. (Vid ett tillfälle berättade byggmästare Nilsson för oss att han hade tänkt sig en fjärde huslänga tvärs över dungen, men hade avstått från planen när han på våren fick se den stora blomsterprakten). Nu bodde vi på Segeltorpsvägen  nr 103 och drömmen om ett eget hus med egen täppa hade blivit verklighet. Lyckan blev fullständig när vår son Thomas föddes tre veckor efter inflyttningen.

Byggandet var dock inte över. De två sista husen i vår länga färdigställdes först på hösten efter rivningen av bondgårdens stora gröna bostadshus vid den mäktiga eken. Under hela sommaren pågick också byggandet av längorna vid Jakobslundsvägen och Dalvägen som blev klara för inflyttning vid årsskiftet 1964/65. Mittemot vår länga på Segeltorpsvägen stod två små sommarstugor som ännu var bebodda. De revs under hösten och på våren 1965 var den efterlängtade garagelängan äntligen på plats. Så länge byggarbetet pågick var den stora innergården belamrad med baracker, maskiner och byggmaterial av allehanda slag och även våra egna små täppor liknade mest en leråker.

Gräsmattorna anlades på våren 1965 och vi husägare kunde börja plantera våra egna träd, buskar och blommor.

De flesta inflyttade hade små barn som hade svårt att förstå var tomtgränserna gick utan sprang hejvilt över alla tomter. Mycket snart framfördes önskemål att vi gemensamt skulle bygga låga staket för att markera tomtgränserna. I samma veva föddes också tanken att vi skulle sluta oss samman i ett byalag vilket snart blev verklighet. En av de första frågorna var hur den stora nyanlagda gräsmattan skulle bevattnas. Man beslöt att varje husägare skulle dra fram sin egen vattenslang så långt som möjligt och vattna efter behov. Men det funkade inte. Några somrar senare hade gräset nästan helt försvunnit och maskrosor, tistlar och annat ogräs bredde ut sig. Ett snille kom då på idén att vi kunde gräva ner vattenledningar runt hela gården med uttag för vattenspridare, ett system som fungerar bra än idag – bara man använder det! Byalaget tog också itu med frågan om lekmöjligheter för alla barn på gården. En sandlåda byggdes och kompletterades senare med en lekstuga, gungor och diverse klätterredskap sattes upp, samt en rutschkana som dock togs bort igen efter några år. Man införde också gemensam vår- och höststädning som i alla år har varit ett utmärkt tillfälle för att arbeta i lag och träffa sina grannar. Byalaget har nu ersatts med samfälligheten vilket ger oss ett bättre juridiskt underlag.

Under åren 1965-66 bebyggdes kvarteret Dungen bredvid oss med röda tegelradhus. När de var klara stängdes Segeltorpsvägens utfart mot Gamla Södertäljevägen av och det blev en vändplan istället. Vägen stängdes också av i andra ändan av vår länga och vår gatstump döptes om till Dalvägen. Först blev vi ganska förgrymmade över detta: Det var jobbigt att behöva byta gatuadress och nu blev vi tvungna att köra runt kvarteret för att komma ut på Gamla Södertäljevägen. Ännu större omväg behövdes om vi ville köra mot Långsjöhållet. Men snart uppenbarade sig fördelen att vi nu slapp genomfartstrafiken på Segeltorpsvägen som med åren hade blivit allt mer störande. Nu blev vår gata tyst och skön och nästan fri från avgaser.

Under ganska många år efter tillkomsten av kvarteret Segeltorps Gård kunde vi glädjas åt ett rikt och varierande djurliv. Tidiga morgnar kunde man ofta se rådjur spatsera på gräsmattan. De var vackra att se på men blev ändå illa sedda eftersom de gärna åt upp våra tulpaner och andra blommor. Änder kom från Långsjön och satte sig i gräset, harar hoppade ofta omkring och igelkottar kröp under buskarna. En vår såg vi fasaner i dungen och hörde deras hesa rop. Även en räv siktades några gånger, och under en sommar hade vi ett fladdermuspar med ungar boende under en fasadplanka vid vår uteplats. Men allra roligast var de många ekorrarna som jagade varandra i träden bakom garagelängan och klättrade på husfasaden ända upp till taket. Många gånger kunde vi till barnens stora förtjusning se ekorrar sitta utanför köksfönstret eller fönstren på andra våningen för att tigga nötter. Tyvärr har de vilda djuren med tilltagande bebyggelse runtomkring så gott som helt försvunnit. Nu kan man på sin höjd höra lite fågelsång och se en och annan katt smyga omkring. Synd.

Nu har jag bott i detta hus i 52 år och trivs lika bra som den dagen när vi flyttade in. Mina barn växte upp här med många kompisar, lekte i sandlådan, gungade i gungorna, sparkade boll och lekte kurragömma i dungen. Vi var ganska många kvinnor som under 60-talet fortfarande var hemma med barnen.  Vi ordnade kafferep, barnkalas och middagar hos varandra, träffades för gymnastikövningar i någons källarrum, satt barnvakt och hjälpte varandra med allt möjligt.

Mycket har ändrats sedan dess. Nu är vi bara tre familjer som har bott här från början.  De flesta hus har bytt ägare många gånger, men jag tycker att den goda andan av gemenskap och samarbete alltjämt finns kvar. Jag älskar mitt hus, uteplatsen och den stora balkongen och hoppas att jag får bo kvar många år till. Jag trivs med mina snälla grannar och tackar dem för all den goda hjälp jag får av dem. Jag vill även gärna passa på och tacka samfällighetens styrelse för det stora arbete den utför samt alla er husägare som med gott humör hjälper varandra och ser till att den goda sammanhållningen grannar emellan kan bestå även i fortsättningen.

Segeltorp, i september 2016